Äggplockningen

Så här gick dagen till: 
Vi åkte hemifrån 5.30 och var på plats i Örebro strax efter 7. 
Hittade snabbt vägen till fertilitetsenheten och anmälde oss i receptionen. 
J fick gå och göra sitt jobb och jag satte mig i väntrummet. 
En sköterska kom och hämtade mig och  J och vi fick en säng i ett rum. Jag fick byta om till sjukhuskläder och fick lite premedicinering i form av en alvedon. 

Sköterskan kom tillbaka och informerade oss om hur allt skulle gå till samt gav oss några blanketter som vi skulle fylla i. 
Därefter fick jag en infart i armvecket och sedan återstod bara den långa väntan till klockan skulle slå 09.45 när det var vår tur. Vi skulle "plockas" som par nr 2 av 4 den dagen. 

Äntligen var det dags. Jag var inte nervös faktiskt. J var det däremot ;). 

Upp i gynstolen och hälsa på all personal som skulle vara med under ingreppet. Alla var väldigt gulliga.
Embryologen presenterade sig också innan hon gick in i labbet intill. 

Jag fick lite morfin innan och blev lite lullig... Sen var det dags. Jag var beredd på smärta utan dess like. Det är vad jag har hört från andra. Det ska göra svinont. 
Vid första sticket hoppade jag till lite. Det blev som ett litet överraskningsmoment även om hon hade förvarnat mig innan. Det gjorde ont. Jag fick mer morfin. Men sen gick resten jättebra. Embryologen ropade: "ägg". Redan på första blåsan! Förhoppningarna steg. Sen hörde vi aldrig något mer, men tänkte inte på det.
Min ena äggstock gick inte att komma åt. Den låg dold bakom livmodern. För att komma åt den var man tvungen att sticka rätt igenom livmodern och det ville man inte göra om inte äggen var något att verkligen tro på. I mitt fall var äggen på den äggstocken tyvärr lite för små och därför troligtvis omogna. Den lämnades orörd. 

Vi fick besked om att endast 2 ägg var hittade. Det positiva i kråksången var att risken för överstimulering därför var avblåst. ET skulle bli aktuellt om äggen klarade sig till dag 5. 

Besvikelse.

Tystnad.

Lite hopp om ET.

Vi rullades in på ett enkelrum för att få vara för oss själva och bearbeta besvikelsen. 

Jag tänkte inte börja gråta. Jag kämpade emot. Vi satt tysta länge. 

Läkaren kom in med starka värktabletter  som skulle tas vid behov. 
Hon satte sig ner och berättade att två ägg hade hittats och de skulle nu odlas och befruktas. 
Däremot hade hon ångrat sig angående ET. Livmoderslemhinnan hade blivit tunnare och såg ut att vara påväg att stötas bort. Något ET var därför inte aktuellt. Äggen skulle frysas över sommaren om de klarade sig.

Där brast det. Tårarna kom som ett brev på posten och gick inte längre att stoppa. 

Tystnad. J kramade om mig. Läkaren la sin hand på mitt ben och försökte trösta. 

Hopplöshet.

Nederlag.

Tomhet.

Förtvivlan.

Vi blev själva igen och pratar en stund. Grät mer och höll om varandra. 
Försökte vända känslorna till något mer positiva. Än så länge hade vi två ägg som skulle befruktas. Kanske är något av dem guldägget som behövs? 

Vi åt frukost under mestadels tystnad. 
Men min kylighet av morfinet satt kvar och när J frågade om mackan var god så drog jag till med. 5/5 toasts! Som Benjamin ni vet ;) 
Vi skarattade och jag grät om vartannat. 

Sen blev vi utskrivna och fick infon om att vi skulle bli uppringda under lördagen för statusuppdateringar angående våra två ägg. 

Det blev ett långt inlägg. Nu får vi bara hålla tummarna. Någon gång måste alla denna otur vända tycker jag. 

Imorgon är det de ofrivilligt barnlösas dag också. Vi är inte ensama om den här fruktansvärda resan.