Orättvisa

En efter en i min närhet blir gravid med nr 2.... för varje besked vrids kniven i hjärtat om ännu ett varv, och jag skäms. Skäms för att jag inte är genuint glad för mina vänners skull. Jag kan inte vara bara glad. Hur mycket jag än vill. 
 
Hur många motgångar ska man behöva ta innan man äntligen kan få leva ett normalt liv igen. 
Livet kommer aldrig kännas komplett utan vårt andra barn, E´s syskon. För jag vill så hemskt hemskt gärna att våran fantastiska lilla son ska få bli stolt storebror. 
 
Ibland skäms jag över att jag tycker att det är så fruktansvärt jobbigt med den här processen för att få till ett syskon. Det finns ju så många som kämpar för att få sitt första barn. Vi har ju ändå lyckats få en fantastisk son. En son som jag bara blir mer och mer tacksam för ju längre vi vandrar på denna krokiga väg. 
Han känns verkligen som ett STORT mirakel. ❤️
 
Just nu känns ett barn till sååå långt borta. 
Fast jag vet att jag KAN bli gravid och min kropp KAN med hjälp av IVF skapa ett barn, så kan jag just nu inte se ljuset i denna milslånga mörka tunnel. 
 
Jag hade aldrig trott när vi gav oss in i den här IVF resan på nytt att det skulle bli en så här krokig väg att färdas på. 
Den känslomässiga berg och dalbanan är fruktansvärd och håller på att ta knäcken på mig. 
Allt jag vill just nu är att bli gravid och lyckas få ett andra barn så att vi förfalltid kan lägga ner allt som har med IVF och hormoner att göra. Leva ett lyckligt och lagom kaosigt familjeliv i vår familj på 4. 
 
För sen ÄR jag nöjd. 2 barn, sen kommer jag ALDRIG NÅGONSIN utsätta mig eller min kropp för detta igen. 
 
Så nu fick jag ur mig lite av det som gror inom mig