Att vara sjukskriven ger mig alldeles för mycket tid att tänka. Jag börjar bli otålig igen.
Har varit i en period när jag inte tänkt så väldigt mycket på det här med stressen över barnlösheten, men så igår...

 

Var hos frisören. Hon var gravid. Stygn av avundsjuka och sorg.
Åkte för bi ett dagis på väg hem. Precis den tiden då alla lyckliga föräldrar hämtar sina små. Kniv i hjärtat.
Flertalet gravida vänner som börjar närma sig målsnöret. Kniv i hjärtat, sorg över sin egen verklighet, skam över det egoistiska i denna tanke.
Det gör ont. Jag vill också leva livets liv. Jag vill också vara i den där lyckliga gravidbubblan. Jag vill också köpa små fina barnkläder och planera för nedkomsten av det finaste livet kan ge. Ett eget litet barn, skapat av oss. Jag och min älskade.

Jag skulle göra vad som helst för att få uppleva allt det där.

never
Never
Never
Never
NEVER
NEVER GIVE UP


Tur att jag ska börja jobba snart så att tankarna får mindre plats i vardagen.

Jag skickade ett mail till fert.kliniken idag och berättade om att återbesöket visade att jag ar i princip återställd bortsett från lite kvarvarande vätska bakom livmodern.
Jag skrev att vi gärna vill komma igång så fort som möjligt så att frysåterföringen kan göras snart.
Så fort jag är inne i detta med medicinering och vet att ett nytt försök är på gång så kan jag slappna av lite. Hoppas vi får tid snart.